Jag har läst boken medeltidens litteratur Lyrik, dramatik m m, den är skriven under 1100 talet till 1200 talet. Boken handlar mest om folkets tro till gud och jag har kommit fram till att under 1100-1200 talet så hade i princip alla människor en tro på något i och det var inte acceptabelt att folk var illojal mot gud. Sverige blev kristet när de flesta kungarna och stormännen hade blivit döpta och var trogna till gud och det började under 900 talet men under 1000 talet så var det en ganska kraftig religion redan tidigt fast nästan bara hos de högsatta och rika. ett citat ur boken är ur VREDENS DAG 1200-talet. 18 Vredens dag, du underbara, Då envar för dom skall svara! Vem skall rädda då oss arma? Gud Allsmäktige, Dig förbarma!
Tro för mig är att kunna tro på sig själv och att gå efter hur du själv känner tycker och tänker till skillnad ifrån för 800 år sedan då man var tvungen att tro på något. Jag tror på mig själv och på de i min omgivning som till exempel min familj.
kärlek för mig är uppenbart, alla har en slags kärlek även om de är till ens familj eller vänner. Boken handlar inte speciellt mycket om kärlek eller att den har några kärleks citat eller dikter men om man läser en dialog så kan man se vad den som har skrivit försöker förmedla, och det är kärlek till sin gud. Att be och att visa förlåtelse är en slags kärlek och tro man visar inför sin kung till sin gud osv.
Ett speciellt citat eller ett bud till människan är från eller det verkar som det är från Jesus men det står
GUD(talar)
Här skådar jag världen från mitt höga majestät. Förvisso vill jag den otacksam kalla! Människorna leva i världslig yppighet, och till själen de äro så blinda alla och så fulla av synd, att de mig förneka. De tänka endast på jordisk rikedom och frukta ej min rättfärdighets dom; min lag som jag uppenbarade för dem beveka, den ha de glömt, liksom hur för dem jag dog. mellan två rövare hängde jag, de sant och visst, för människornas skull utgöts mitt blod; för att ge dem liv led jag döden till sist, för att hela dem lät jag mig sargas av törnen; i sanning, vad mera kunde jag göra? Men allt detta ha de förgätit helt: åt de sju dödssynderna ge de sig hän, ja, i högmod, vrede, otukt och girighet leva de, både kvinnor och män och vända sig från mina änglar bort. Var människa lever som själv hon vill, fast hon vet att hennes liv är bräckligt och kort. Nu kan jag ej ha överseende länge till, ty hon blir ju endast värre från år till år. Allt levande snabbt mot döden ilar, därför vill jag, förutan rast och vila, kalla till mig och begära räkenskap av Envar; ty ju längre jag låter människorna vara i fred desto djupare sjunka de i synden ned; ja sämre, än djuren komma de att bli i det sönderslita varandra utan förskoning och glömma all barmhärtighet i sitt raseri. jag hade hoppats att var och en av dem skulle göra sitt liv till en helig boning. Mig till ära hade jag utvalt dem; mycken kärlek ville jag ge dem alla, men få var det som togo den emot. de äro så förblindade av gods och guld att jag måste dem inför rätta befalla. Statt upp, Envar, nu stundar din dom. Var är du, Död, min tjänare god?
Envar är den vanliga människan, som inför döden överges av alla utom av sina goda gärningar.
Epok: medeltiden
Bok: Medeltidens litteratus lyrik, dramatik m m
Av// André
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar