Fortsättning av Madame Bovary

Efter några veckor Léon flyttade till Paris flyttade en ny man in till staden som heter Rodolphe Boulanger. Han köpte ett slott i staden. Han blev känd efter bara några dagar efter att han hade flyttat in. Varje gång han gick förbi några så började dem prata om honom, om hans klädsel och hans sätt. En dag så blev en av hans drängar väldigt sjuk och sökte upp en läkare. Han fick höra att Charles var en skicklig doktor. Han fick undersöka honom och frågade frågor om hans hälsa. Charles skulle rensa hans blod. Drängen blev blek i ansiktet och svimmade. Charles ropade på Emma och ville att hon skulle hämta ättika. Hon kom med ättikan, drängen fick lukta på den illaluktande ättikan och vaknade upp direkt. Emma fick hjälpa Charles för att binda såret. Rodolphe började flirta med Emma, för han var väldigt bra på det. Han sade till sin dräng att rida i förväg för att han skulle tänka i lugn och ro. När rodolphe var på väg hem tänkte han på Emma och charles. Han skulle göra allt för att förföra Emma. Varje år var det lantbruksmöte i staden där Emma och Charles bor. Det var en stor fest, det kom bönder ifrån hela trakten. Dem delade ut priser och medaljer till lantbrukare med välskötta gårdar. Varje år gick Emma och Charles tillsammans till festen, men det här året gick hon dit med Rodophe som blev en god vän för familjen Bovary. Emma och rodolphe promenerade tillsammans till festen, arm i arm. Dem gick till skogen för att plocka lite prästkragar och sedan återvända till staden för att se utdelningen. Emma och Rodolphe igenom rådhuset och kommer till ett rum som kallas för sessionssalen. Där hade dem bra utsikt över scenen. Det kom upp en gammal gumma och fick pris. Rodolphe höll i Emmas hand och sa "Det är Gud som har fört oss samman, det är guds mening att vi ska vara tillsammans och älska varandra. Förstår ni inte det?" och då tog Emma Rodolphes hand och lade den på hennes kind och tänkte, äntligen har jag en kärleksaffär. Det gick ungefär sex veckor efter lantbruksmötet innan dem träffades. Rodolphe tänkte på ett bra sätt, om han inte skulle höra av sig på länge skulle Emma då bli ännu mer förälskad i Rodolphe. En kväll så kom Rodolphe till Charles och Emmas hem. Rodolphe kom med en bra förslag till Charles, Rodolphe fick höra att Emma hade problem med sin hälsa och ville lära Emma att rida. Charles svarade ja. Dagen efter så red Emma och Rodolphe ute i skogen, väldigt kylig höstdag. Det var dimmigt. De red till en damm i närheten, Rodolphe tog Emmas hand och ledde henne till dammen. Vita näckrosor blommade där och grodor som hoppade kring deras fötter. Rodolphe kysste Emma i halsen och sedan lade dem sig i marken och älskade dem. När Emma och Rodolphe skulle rida tillbaka så började det bli mörkt ute. Emma var lycklig, lyckligare än någonsin. Nästa dag gjorde dem samma sak, om och om igen. Emma fick aldrig nog av Rodolphes kropp. När Rodolphe skulle lämna Emma och rida hemåt så blev emma ledsen och varje kväll innan hon skulle sova skrev hon kärleksbrev till honom. Varje gång Charles skulle på sjukbesök så sprang Emma över ängar och genom hagar, helva vägen till slottet där Rodolphe bor. Om hon skyndade sig skulle hon få en timme med att vara med Rodolphe och sedan springa tillbaka hem igen. Charles ville att Enmma skulle vara stolt över honom, men hur tänkte han? Apotekaren visade Charles en artikel, det stod att det var en operation som var väldigt svårt. Den operationen gjorde man i Paris för första gången på ett fåtal patienter. Charles skulle göra den operationen i den staden som Emma och Charles bodde i. Han tänkte att den operationen skulle göra honom känd i hela Frankrike. Apotekaren tyckte att det var en väldigt bra idé. Charles beställde en hel hög med vetenskapliga böcker. Han satt uppe natt efter natt och studerade hur operationen skulle göras. Apotekaren hittade en man som skulle kunna bli opererad. Patienten var väldigt rädd men Charles lyckades övertala patienten med alla möjliga löften. Operationen var en tisdag på Charles mottagning. Efter några minuter var det över. Patienten grät av tacksamhet. Efter ett tag skrek patienten och sade att han hade ont. Charles skruvade bort den lådan som han hade skruvat i patientens fot. Den blev misslyckat. Hans fot blev större och så luktade den illa. Emma gav upp hoppet om att någonsin älska Charles. Hennes kärlek till Rodolphe blev starkare än någonsin. Ibland kunde Emma och Rodolphe gå arm i arm i stadens gator. En dag sa Emma till Rodolphe att de skulle resa från den staden och leva sitt liv. Hon tänkte ta med sig sin dotter. Emma skulle säga till Charles om att hon hade en ärende i en stad som ligger några mil ifrån den staden de bor i. Rodolphe skulle komma efter Emma. De skulle till Paris och sedan utomlands- ända till Genua. Rodolphe var osäker. Han visste inte om han ville följa med Emma eller inte. Nästa dag kollade han på gamla minnen. Så många kärlek han hade haft. Sedan skrev han ett brev till Emma. Rodolphe letade efter brevpapper och penna. Han satte sig och skrev ett brev till Emma. Det var ett långt brev. Han skrev såhär:

"Min ängel! Jag kommer inte att kunna resa med dig. Det är inte rätt, varken mot dig eller mot Charles. Du skulle bara bli olycklig med mig. En dag skulle vår kärlek dö och då skulle du anklaga mig för att ha förstört ditt liv. Jag kommer aldrig att glömma dig, Men det är bäst att vi inte träffas mer. Jag kommer att lämna staden och ge mig ut på en lång resa. Jag ber dig att inte söka upp mig. Fortsätt istället att leva ditt liv tillsammans med din man. Det är med honom du ska vara."

När Emma fick denna brev svimmade hon. Hon blev sjuk och blev väldigt sjuk efteråt och låg till sängs i ett helt år. Emma blev frisk. En dag så gick Emma och Charles på teater. Emma var väldigt glad över det. Det blev paus och så gick Charles för att köpa något att dricka. Emma såg att det var Léon som var ute i scenen. Då kom Charles och sade till Emma att han såg Léon. Léon kom och hälsade på Emma. Han kysste Emmas hand lite löst och sedan pratade de innan teatern skulle börja igen. Léon frågade ifall de ville äta glass med honom än att sitta och kolla på detta. O så gick de ut för att äta glass. De pratade lite om Emmas sjukdom, och Léon berättade om åren i Paris. Emma var tyst och då frågade Charles Emma om hon blev besviken för att dem gick ut från teatern så tidigt, innan hon hann svara så sade Léon att det finns en annan föreställning imorgon. Léon frågade om Charles och Emma ville stanna kvar och kolla på den, men Charles måste hem igen för att jobba. Charles frågade Emma om hon ville stanna och hon var lite tveksam. Emma stannade kvar. En tidig morgon så red Emma till León. Dem älskade men varandra timme efter timme. Då var det dags för att Emma att åka vidare hemåt. Léon sade till Emma att hon skulle snart komma tillbaka, Emma brydde sig inte om något längre, hon tänkte inte vara Charles trogen. Efter några månader så åkte Emma till Leon en gång i veckan. Det var lätt att lura Charles, hon sade att hon skulle till Rouen för att ta piano lektioner. Emma började ljuga mer och mer för Charles, Emma och Léon träffades ännu oftare. Dem blev urfattiga efter allt åkande fram och tillbaka. En dag så sålde dem allt man kunde sälja ifrån huset. En dag kom det några män för att kolla på huset. Dem kollade in i vartenda låda vartenda skåp som finns. De såg breven som Rodolphe skrivit till Emma. Emma visste inte vad hon skulle göra, hon fick en idé, gå till Rodolphe och se om han skulle kunna hjälpa henne. Men tyvärr så kunde han inte heller eftersom han inte heller så gott om pengar. När Emma fick veta att hon inte kunde låna pengar från Rodolphe så sprang hon över ängen och snubblade flera gånger. Hon kom till staden och gick till apoteket där apotekaren var, där fanns det fullt med dödliga gifter, hon övertalar apoteraren och går upp till rummet där alla gifter finns. Hon kommer fram till dem allra största burkarna, hon öppnar locket och tar in handen och så sväljer hon den vita pulvret. Efter fyra timmar dör Emma. Det ringer i kyrkoklockan och alla står vid fönstret och kollar när kistan bars till kyrkogården. Det var bara Rodolphe och Léon som inte syntes på begravningen. Ingen kom och hälsade på Charles längre, ingen var vän med honom. Ingen ville vara vän med honom för att han inte hade någonting kvar. Det enda han hade var hans dotter Berthe. En dag satte han sig ute i trädgården och tänkte att han kunde ändå känna sig lycklig efter allt.. När Charles dotter Berthe ropade på Charles och sade att soppan var kvar så hade han ramlat, hjärtat hade stannat och dött.. Det är så boken gick till nästa inlägg kommer det jämförelse med religionen Islam som jag har valt. Sköt om er// Dilara.