Det Nya Riket av August Strindberg

1 Järnvägarne äro en bild av denna trohet, ty de förena konung och folk med järnband, svenska järnband (gjorda i England).

1 Vi ha sett ett yrvaket barbariskt folk nyligen bära 30 hand på en ädel furste och tillåtit sig ett nesligt mord (avrättning); Svenska Folket har aldrig burit hand på någon konung (utom de sju som vräktes i en brunn vid Mula ting och utom Carl XII, Gustav III och Gustav IV) och därför är också Svenska Folket det lyckligaste i Europa (vilken lycka är så stor att den icke kan bäras här hemma, utan måste njutas i ett annat land, Amerika).

2 Att äta, stiga upp, gå och lägga sig, exercera, göra bön, allt gjordes till 50 sist som av sig själv av hans muskler. Bland det värsta var för honom att stiga fram och läsa böner i gudars namn, vilka häri upphört att dyrka. Sina lediga stunder tillbragte han på Solna kyrkogård, där han studerade sina nya filosofer, vilka öppnade för honom förgårdar till ett nytt andligt liv i frihet.

1 I detta verk av August Strindberg, så kan man märka av snabbt att boken är skriven för att förlöjliga och smutskasta den dåvarande svenska regimen som styrde i Sverige. Strindberg skriver satiriska inslag i parantes för att understryka och förlöjliga den svenska dubbelmoralen. Boken är väldigt karäktiserande för modernismens epok. Den är revolutionär samt att den är humoristiskt liberal (något som var extremt tabu för ca. etthundra år sen). Litteratur inom modernismens epok är till stor del revolutionär och liberal - vilket upprörde flera medier såsom Aftonposten, som i sin tur smutskastade författare som inte passade in i statens idealla folkbild. Däri att ickekristna ska frysas ut och inte få ta del utav det bra i livet (likt Evas utvisning från Paradiset).

2 Det är en enformig och oidyllisk livsstil som den unge herren i boken får lida pin med. Utdraget är från kapitlet "Den nyadlige" där en ung man kämpar med livets orättvisor och oförmögenheten av att kunna utöva sina filosofiska tankar som Darwins läror osv. osv. Utöver att den unge mannen inte får utöva sin nya religion fritt - så är han likt sin fader och sina förfäder så tillhör utav de mindre klasserna i samhället. Så den unge mannens fader tar saken i sina händer och menar att det inte finns någon sådan stor skillnad på den sociala skalan såsom den mellan icke-studenter och examinerade studenter. Så fadern bestämmer att sonen första ska bli student för att sedan bli en löjtnant med stort socialt inflytande och respekt. När sonen väl kommer in på gymnasiet så är faderns glädje gränslös. Men ju längre tid han spenderar på skolan, så ogillar han den mer och mer. På faderns dödsbädd så är hans sista önskan att sonen ska fortsätta sin utbildning och att han ska bli en regementsofficer och rentvå deras namn. Sonen döljer inte sin ogillan, men fortsätter ändå utbildningen.

Den delen utav berättelsen tyckte jag speciellt om. För att där framhävs modernismens grund. Det är abprubt hur berättelsen avslutas, men jag tror personligen inte att den skulle ha avslutas med ett klichéartat slut. Strindberg försöker nog framhäva att livet inte är så himla påmålat som det må se ut. Det finns inget hopp kvar hos sonen som är tvungen att uthärda en gymnasieutbildning som han inte ens vill gå på. Och jag tror även att det är normalt för den moderna genren.

Hopp är enligt mig ett Disneyuttryck, vilket är något som är helt omakabert surrealistiskt att det inte är sant. Exempelvis vill jag påpeka att Nemo i "Hitta Nemo" nu skulle serveras på en buffé i en krog nära dig. Men självfallet har Disney givit Nemos far ett stort hopp om att Nemo en dag kommer återvända - och som vilken klichéartad Disneyfilm som helst så åtevänder Nemo i fullt gott skick. När han egentligen skulle vara uppäten av en handfull hajar. Därför vill jag enkelt mena på att "Hopp" inte är ett uttryck som egentligen existerar. Och jag tycker att Strindberg framhävar det påståendet oerhört bra i sin bok.

/Harun Delic